Till umu.se

Medicinska kliniken och medicinska institutionen vid NUS- en kort historik

En historik skrivs lättast utifrån protokoll, årsredovisningar och andra offentliga handlingar. De ger ramen för verksamheten. Men de ger sällan någon bra bild av sjukvårdens, undervisningen och forskningens verkliga mening och innehåll. Avsikten är att denna historiebeskrivning ska kompletteras med personliga redogörelser. Författad av Kjell Asplund.

Före medicinkliniken – det odelade lasarettet

Medicinkliniken blir till

Lasarettet och medicinkliniken växer


Umeå lasarett blir regionsjukhus

1950-talet – nya lokaler och nya verksamheter för medicinkliniken

En del vårdstatistik för åren 1922-70

Läkarutbildning startar i Umeå

Medicinska institutionen expanderar


Klinikchefer
 
Litteratur

Före medicinkliniken - det odelade lasarettet

Medicinska kliniken vid Umeå lasarett tillkom 1922. Fram till 1921 hade lasarettet varit odelat, dvs. det fanns ingen uppdelning i olika kliniker. Men då inrättades en särskild röntgenavdelning och ett patologiskt-bakteriologiskt laboratorium. året därpå, 1922, delades den patientvårdande verksamheten i en kirurgisk och en medicinsk avdelning.

Umeå lasaretts historia börjar dock nästan ett och ett halvt sekel tidigare. År 1784 byggdes ett lasarett utanför den västra tullen. Byggnaden står fortfarande kvar på Storgatan 28. Under 1800-talet byggdes lasarettet till i flera omgångar och det hade vid sekelskiftet 55 vårdplatser. Det var då (1897) som lasarettet fick sin förste heltidsanställde läkare, Per Rödén som kom från Serafimerlasarettet i Stockholm - dessförinnan var lasarettsvården en av stadsläkarens många uppgifter.

Strax efter sekelskiftet byggdes ett nytt lasarett med 134 vårdplatser på Ålidbacken, dvs. det läge som dagens universitetssjukhus har. Det nya sjukhuset invigdes år 1907.

Lanstinget har ... låtit på en högt belägen, synnerligen vacker tomt ett stycke utanför staden uppföra ett helt och hållet nytt lasarett. ... Den utomordentligt vackra och väl inredda sjukvårdsanstalten vittnar på ett fördelaktigt sätt om det nit och den omtanke landsting och direktion i denna angelägenhet ådagalagt, och kommer helt visst denna anstalt att intaga ett högst framstående rum bland landets sjukvårdsinrättningar.
- Medicinalrådet R A Wawrinsky efter att ha inspekterat det nya lasarettet.

Medicinkliniken blir till

Det nya vackra sjukhuset blev snabbt för litet, och organisationen med ett odelat lasarett var otidsenlig. År 1918 gjordes den första generalplaneskissen för Umeå lasarett. Planen inleds med en omvärldsanalys. Man diskuterar det pågående världskriget och det usla valutaläget, men också det ansvar samhället har att genom byggen bekämpa arbetslösheten. I ordvändningar som ter sig som en uppfordran från ett fattigt Sverige till dagens rika land säger man: "De utgifter, som ett län gör för sin sjukvård, äro alldeles nödvändiga och därför väl använda pengar. Genom en hastigt lämnad och sakkunnig specialistvård kunna många dödsfall undvikas och avsevärda värden i besparade sjukdagar räddas."

Man sneglar i planen på hur man på andra håll i landet övergivit det odelade lasarettet för en mer specialiserad vård. överläkaren har i Umeå alltid varit en kirurgisk specialist. "Det mycket stora kirurgiska materialet i Umeå ger honom - även om han för övrigt skulle ha intresse därför - ingen tid att syssla med annat än kirurgi..."

En medicinsk disciplin som ... snarligen kräver att vid lasarettet få en särskild avdelning och särskild överläkare är den invärtes medicinen. Patienter med så eminent viktiga sjukdomar, som hjärn- och nervsjukdomar, hjärtsjukdomar, lunginflammation och andra lungsjukdomar kunna som förhållandena nu äro, nästan aldrig påräkna att få vård å lasarettet, ej heller, om de där intagas, få den genomförda behandling, som dessa sjukdomar bör ha, enär lasarettets utrustning ej är tillgodosedd för deras krav.
En stor del av mera svårtydda invärtes sjukdokmar inom länet blir på grund av bristen på specialistläkare med säkerhet ej diagnostiserade eller feldiagnosticerade med därav följande bittra konsekvenser för de sjuka.
En invärtes avdelning vid lasarettet i Umeå är således ett önskemål, som ju förr desto hellre bör uppfyllas.
- ur 1918 års generalplaneskiss för Umeå lasarett

Sedan planerna på ett specialiserat sjukhus förverkligats åren 1921-22 växte verksamheten successivt. År 1926 tillkom en ögonavdelning, 1930 en reumatikeravdelning, 1937 en barnavdelning, året därpå en avdelning för öron- näsa- halssjukdomar, 1953 en kvinnoklinik och 1957 en plastikkirurgisk klinik.

Lasarettet och medicinkliniken växer

När medicinkliniken tillskapades 1922 planerades den omfatta 60 vårdplatser. Det var dock trångt på lasarettet och 1925 hade man bara 42 vårdplatser. Men när den tidigare tuberkulospaviljongen frigjordes 1926 genom att Hällnäs sanatorium öppnades så överflyttades den internmedicinska verksamheten dit (byggnaden låg ungefär där terapibadet idag är beläget).

Efter det att man 1932 byggt till en våning på medicinavdelningens huskropp kom platsantalet upp i 135. I och med nybyggnaden på 1950-talet (se nedan) kom medicinkliniken under ca. 30 år framåt ha 5 vårdavdelningar med sammanlagt 150 vårdplatser.

Utvecklingen av vårdplatser vid medicinkliniken i Umeå under åren 1922-70. Här är vårdplatserna för reumatologiska patienter inte inräknande.

Till de medicinska vårdplatserna kom 60 platser på den reumatologiska avdelningen som inrättades 1930, delvis bekostad av den statliga Pensionsstyrelsen. Huset låg på den nuvarande jubileumsklinikens plats. Patienterna på den reumatologiska avdelningen sköttes av medicinklinikens läkare från starten 1930 till dess att reumatologen blev egen klinik omkr. 1970.

Klicka här för att läsa Gunnar Sebardts minnen från sin tid som underläkare vid medicinkliniken i Umeå under 40-talets sista och 50-talets första år.

Umeå lasarett blir regionsjukhus

Under 1940-talet tog staten initiativ till flera Norrlandsutredningar. I ett delbetänkande från en av utredningarna (1947) presenterades ett förslag om ett s k rikssjukhus i Norrland med förläggning till Umeå. Förslaget rann denna gång ut i sanden.

Efter en utredning av Arthur Engel, generaldirektör i Medicinalstyrelsen, beslutade riksdagen 1960 om riktlinjer för regionsjukvård, då ett nytt begrepp. En rad specialiteter skulle vara företrädda i varje region. Dit hörde, inom den internmedicinska familjen, reumatologi, "viss kardiologisk verksamhet" samt behandlingsenheter för konstgjord njure som Engel föreslog skulle vara knutna till "avdelningar för perakut (mycket akut) internmedicinsk vård av t ex förgiftningsfall och andningsförlamningar".

Riket föreslogs uppdelas i sju regioner, vardera med ett regionsjukhus. Ett av regionsjukhusen skulle finnas i Umeå (Sundsvall var länge en värdig konkurrent). I den generalplan för Umeå lasarett som landstinget hade upprättat 1950 ingick 30 vårdplatser för en separat kardiologisk klinik, något som den statliga regionsjukvårdsutredningen prutade till 20 och som sedan i det slutliga avtalet mellan staten och landstinget föll bort helt.

1950-talet - nya lokaler och nya verksamheter för medicinkliniken

Sjukhusets generalplan från 1950 innebar att nya kliniker tillkom och att antalet vårdplatser utökades kraftigt. För att rymma dessa och en expanderande öppenvårdsverksamhet beslutande man att bygga ett H-format hus med en sängbyggnad och en byggnad för polikliniker och laboratorier, förenade med ett mellanliggande block för administration, röntgen och operation. På våren 1956 kunde medicinkliniken flytta in i sina nya lokaler med 5 vårdavdelningar om vardera 30 platser. Samtidigt flyttade poliklinikverksamheten in i sina nya lokaler.

De nya vårdavdelningarna för medicinkliniken 1956:

  • 3 rum för 6 sängar 18
  • 2 rum för 3 sängar 6
  • 1 rum för 2 sängar 2
  • 1 rum för 1 el. 2 sängar 1
  • 3 rum för 1 säng 3
    Summa 30 sängar

År 1957 hade man inom medicinkliniken organiserat en neurologisk avdelning med en särskilt avsatt biträdande överläkare, förordnad av Medicinalstyrelsen.

Dialysverksamhet påbörjades den 19 juli 1958 på medicinklinikens avdelning 2. Svenska livförsäkringsbolagens förening hade donerat en konstgjord njure vardera till tre sjukhus, varav Umeå var ett. Dialysavdelningen förestods av en biträdande överläkare, docent Bengt Lindqvist, som kom från Lund.

Man hade också en ekonomisk överenskommelse med Pensionsstyrelsen om 60 vårdplatser för reumatiker i den nya sängbyggnaden. Tanken var att de 60 vårdplatserna i den tidigare medicinbyggnaden samtidigt skulle behållas, så att det totala platsantalet för reumatikersjuka skulle bli 120. Men komplikationer uppstod: i avtalet med staten om den planerade läkarutbildningen ingick att man skulle inrätta en psykiatrisk klinik. Denna fick inrymmas i den tidigare medicinbyggnadens reumatologavdelningar, så att antalet platser för reumatiker ändå kom att stanna vid 60.

Trots att lokalerna var helt nya, fortsatte de att vara ett problem. När det nya sjukhuset byggdes var det avsett att vara ett vanligt centrallasarett. Nu hade man fått ett region- och universitetssjukhus med dess krav på lokaler för regionverksamhet, undervisning och forskning. Enligt en ny generalplanen från 1964 skulle medicinkliniken få 180 vårdplatser, varav 30 för reumatologi. Två andra subspecialiteter nämndes: njurmedicin och kardiologi. Man beräknade att medicinkliniken skulle kunna avlastas en del genom att en lungklinik med 60 vårdplatser nu skulle tillkomma (verksamhet som skulle flyttas från sanatoriet i Hällnäs) samt att neurologen skulle få fler platser. År 1970 flyttade så den lungmedicinska verksamheten från Hällnäs till Umeå.

En del vårdstatistik för åren 1922-70

Under perioden 1935-70 låg antalet vårddagar konstant mellan 42 000 och 50 000 per år, samtidigt som antalet intagna patienter steg kraftigt fram till 1950. Detta innebar att medelvården halverades från 32 dagar som längst år 1930 till 16 dagar år 1945, för att ligga kvar på denna nivå (15-16 dagar) fram till 1970, då medelvårdtiden på nytt började sjunka (12 dagar).

Antal vårddagar vid medicinkliniken under åren 1922-70. Här ingår inte reumatologiska patienter som sköttes av medicinklinikens läkare (17 000-20 000 vårddagar per år från 1935 och framåt)

Antal intagna patienter vid medicinkliniken under åren 1922-70. Här ingår inte reumatologiska patienter som sköttes av medicinklinikens läkare (300-400 intagna per år från 1935 och framåt)

Öppenvården vid medicinkliniken expanderade också med en fyradubbling över 25-årsperioden 1945-70. Ett svårslaget rekord noterades 1969, då man vid medicinmottagningen hade över 16 000 läkarbesök - det var året innan 7-kronorsreformen, då möjligheterna för läkarna att få ersättning per patientbesök bortföll.

Antal läkarbesök vid medicinska polikliniken under åren 1945-70.

Kardiologins utveckling

Under framför allt 1980- och 90-talen tillkom många nya vetenskapligt väldokumenterade diagnostiska och terapeutiska metoder inom kardiologin. Med en av våra största folksjukdomar ischemisk hjärtsjukdom, koronarsjukdom, som underlag, fick de nya kardiologiska metoderna stort genomslag med många goda medicinska resultat. Hjärtinfarktvården utvecklades dramatiskt, sekundärpreventionen blev en stor och angelägen uppgift, thoraxkirurgin utvecklades och kateterbehandling av kransartärförträngningar, s k PTCA, introducerades. Vidare tillkom kateterstyrd behandling av svåra rytmrubbningar, s k radiofrekvensablation. Pacemakerbehandlingen har utvecklats med nya indikationer och till fromma för nya patientgrupper. Automatiska defibrillatorer började implanteras på patienter som överlevt hjärtstopp eller med livshotande rytmrubbningar.

Med denna utveckling expanderade både länsdels- och regionkardiologin i Umeå kraftigt. Denna expansion och det nära samarbetet med thoraxkirurgin och kliniska fysiologin bidrog till att kardiologin lämnade medicinkliniken vad gäller slutenvården och sammanfördes med klinisk fysiologi och thoraxkirurgin samt thoraxradiologin till ett Hjärtcentrum. Detta skedde 1997. Kardiologin har dock bibehållit sin institutionstillhörighet i medicinska institutionen. Kardiologin och medicinkliniken har fortsatt att gemensamt ta huvudansvaret för det icke kirurgiska akutintaget på sjukhuset och en stor del av kardiologins öppenvård har fortsatt bedrivits inom medicinmottagningens hägn.

Beteendemedicin

År 1994 blev beteendemedicin en sektion inom medicinska institutionen. Den beteendemedicinska kliniken bildades 1/10 1994 genom en sammanslagning av hälsohemmen i Sorsele och Vindeln. Den tidigare hälsocenterverksamheten hade redan från starten (1982) inriktats mot primär och sekundär prevention av hjärt-kärlsjukdomar och vuxendiabetes. I Vindeln arbetade man också under en period med specifik rehabilitering av personer med belastningssjukdomar på uppdrag av Försäkringskassan. I Sorsele finansierade Försäkringskassan under några år ett specifikt överviktsprojekt. Under uppbyggnadsskedet var professor Lars-Olof Bygren vid Socialmedicin i Umeå chef för Vindelns hälsocenter och sedan 1987 var överläkare Bernt Lindahl ansvarig för verksamheten på Sorselegården.

Under en utvärderingsperiod på tre år (1995-97) skulle Beteendemedicin enligt landstingsbeslut organisatoriskt knytas till Umeå sjukvård men finansieras av landstingsstyrelsen. Till verksamhetschefens stöd skulle finnas en styrgrupp med representanter för alla tre sjukvårdsdistrikten. En landstingsrapport om verksamheten skulle presenteras senast i december 1997. Rapporten skulle bl.a. innehålla en vetenskaplig utvärdering av verksamheten.

Sedan årsskiftet 1998 fungerar Beteendemedicin som en basenhet i Umeå sjukvård med en central ledningsgrupp och två behandlingscentra (ett internat i Sorsele och en dagvårdsavdelning i Umeå). Förutom kliniskt arbete fungerar Beteendemedicin som ett kunskapscentrum inom områdena stresshantering och livsstilsintervention.

Läkarutbildning startar i Umeå

Efter en rad motioner i riksdagen och två utredningar beslutades 1955 om en utökning av läkarutbildningen vid de då befintliga lärosätena. En av ledamöterna i 1955 års läkarutbildningsutredning var PG Lundgren, chef på ögonkliniken i Umeå. Han reserverade sig mot förslaget och förordade att läkarutbildning skulle ske också i Umeå. I remissomgången stöddes Norrlandsalternativet av bl a universitetskanslern, Medicinalstyrelsen samt den kommitté som arbetade med en översyn av hälso- och sjukvården i riket. Man hänvisade bl a till läkarbristen i norr och att studenter från Norrland var svårt underrepresenterade vid de gamla lärosätenas läkarutbildning. 1957 års riksdag fattade så beslut om läkarutbildning i Umeå.

Den nya medicinska fakulteten förbereddes av en organisationskommitté som tillsatts av Kungl. Majt. i slutet av 1957. I kommittén ingick internmedicinare professor emeritus

Odin som varit överläkare i Umeå i slutet av 20-talet och början av 30-talet. Han blev sedan en av Umeå Universitets första hedersdoktorer. Sedan Odin avlidit valdes i stället den tillträdande professorn i medicin i Umeå, Nils Törnblom, in i kommittén.

Den första kullen med 20 studenter började sin utbildning i Umeå med medicinkursen vårterminen 1959. Studenter som läst de prekliniska ämnena i Uppsala och Lund hade förtur till Umeåplatserna.

Den första personaluppsättningen vid medicinska institutionen 1959:

  • 1 professor
  • 1 lärare i medicin
  • 2 kliniska amanuenser
  • 1 kontorist
  • 1 laboratoriebiträde

Den första professuren i medicin skulle tillträdas 1 oktober 1958. Tillsättningsförfarandet var då inte slutfört. Docent Ingmar Bergström vid medicinkliniken blev vikarie på tjänsten innan den förste ordinarie innehavaren, professor Nils Törnblom, tillträdde. Törnblom förordnades som professor från 1 februari 1959 och blev då också fakultetens förste dekanus. Han höll den första föreläsningen i kliniskt ämne av en ordinarie professor den 9 februari 1959. Den handlade om sjukdomar med generell urkalkning av skelettet.

Tord Ångström, en av den första kullens studenter, berättar.

I slutet av 1960 tillkom ytterligare en lärartjänst vid medicinska institutionen. Ingmar Bergström hade redan före medicinska fakultetens tillkomst varit verksam vid medicinkliniken i Umeå. Han förordnades nu som docent i medicin. Klicka här för att läsa Ingmar Bergströms minnen från Umeåtiden. Följande år förordnades också Maj Levander-Lindgren från Karolinska institutet som docent i medicin. Hon hade redan 1952 disputerat på en avhandling kring EKG-förändringar vid scharlakansfeber.

Höstterminen 1962 tillkom den propedeutiska utbildningen, dvs. läkarstudiernas femte och sjätte terminer. Också i den propedeutiska utbildningen hade medicinkliniken en central uppgift. Läsåret 1965/66 startades också preklinisk utbildning i Umeå - dessförinnan hade den prekliniska utbildningen för Umeåstudenterna skett i Lund och Göteborg. Utbildningen utökades successivt och från höstterminen 1973 fanns det 50 platser per termin under medicinkursen på termin 7. Därefter ökades antalet utbildningsplatser ytterligare i flera steg, och från vårterminen 2001 finns 85 platser per termin.

Antal utbildningsplatser under medicinkursen (termin 7) i Umeå.

Redan före medicinska högskolans tillkomst fanns en viss forskningsverksamhet vid medicinkliniken i Umeå. Ingmar Bergström som 1957 hade disputerat vid Karolinska institutet på en avhandling om behandling av maligna blodsjukdomar med radioaktivt fosfor drev en mycket aktiv hematologisk forskning. När Nils Törnblom kom till Umeå tog han initiativet till en rad forskningsprojekt och redan inom något år fanns projekt inom de flesta internmedicinska subspecialiteter:

  • endokrinologi: hud- och njurförändringar vid diabetes, klortiazidbehandling av diabetes insipidus
  • nefrologi: immunologiska studier vid nefropatier, långtidsresultat efter akut anuri, vätskebalans vid akut njurinsufficiens
  • hematologi: Norrlandssjukdomen benign hereditär erythroreticulos, blodförändringar vid tuberkulos
  • kardiologi: arbetsprov som diagnostisk metod, cirkulatorisk neurasteni
  • gastroenterologi: hereditär kolonpolypos
  • neurologi: hereditär spastisk ataxi, intracerebrala blödningar

Publikationslistorna från de första åren visar hur nästan alla vetenskapliga rapporter publicerades antingen på svenska (i t ex Svensk Läkartidning eller Nordisk Medicin) eller i skandinaviska engelskspråkiga tidskrifter som Acta medica Scandinavica, Acta Soc Med Upsaliensis och Acta Physiologica Scandinavica. Två undantag var en artikel om hereditär benign erythroreticulos av Ingmar Bergström med Lennart Jacobsson, laborator i klinisk kemi, som medförfattare (Blood 1962) samt en artikel av SH Johansson tillsammans med bl a den nytillträdde neurologprofessorn i Umeå Ragnar MŸller om hereditär spastisk ataxi (Neurology 1962).

Inom fakulteten fanns också en avdelning för ftisiologi (lungsjukdomar, särskilt tuberkuloslära), dock utan akademisk tjänst. Här var Lars-Erik Warfvinge mycket aktiv med forskning kring tuberkulin, och som en av de första medicinarna i Umeå disputerade han 1962.

Den första disputationen i medicin i Umeå ägde rum 1964, då Hans Melin lade fram sin avhandling om specifika hudförändringar på underbenen vid diabetes (det som sedan i den vetenskapliga litteraturen kommit att kallas MelinÕs shin spots). Ytterligare två avhandlingar kom under de närmast efterföljande åren: Olle Larsson disputerade 1967 på en avhandling kring mikroangiopati hos diabetespatienter och Börje Eks avhandling 1970 handlade om coeliaki (glutenintolerans).

Läs mer om Olle Larssons upplevelser av den tidiga forskningsverksamheten och undervisningen.

Från 1974 började forskningen vid medicinkliniken mer regelbundet resultera i doktorsavhandlingar. Innan Nils Törnblom 1977 lämnande chefskapet för kliniken och institutionen disputerade:

  • Erik Hägg med en djurexperimentell avhandling om njurskador vid diabetes (1974)
  • Gunnar Michaelson vars ämne var hydronefros (1974)
  • Rune Andersson med en kartläggning av Skelleftesjukan (familjär amyloidos med polyneuropati) (1976). Läs mer om den tidiga forskningen kring familjär amyloidos.
  • Folke Lithner som beskrev hudförändringar vid diabetes och familjär amyloidos med polyneuropati (1976)
  • Kurt Nyström vars forskning handlade om nephropathia endemica (sorkfeber) och dess orsaker (1977).

Också vid andra kliniker än medicin vilka var knutna till den medicinska institutionen började forskningen resultera i avhandlingsarbeten. Pionjärerna var:

  • Rune Lundgren i lungmedicin 1982. Avhandlingen handlade om flexibel fiberoptisk bronkoskopi, en teknik som Lars Gösta Wiman (först chef på Hällnäs sanatorium och från 1970 på den nyöppnade lungkliniken i Umeå) introducerade i Sverige.
  • Solbritt Rantapää-Dahlqvist i reumatologi 1985. Hennes ämne var genetiska markörer vid reumatoid artrit. Hon var också pionjär i ett annat avseende: Hon var den första kvinna som disputerade vid institutionen.
  • Bernt Lindahl i beteendemedicin 1998 med en avhandling om livsstilsfaktorer som orsak till hjärt-kärlsjukdom och diabetes

Klicka här för att se en lista över disputationer vid institutionen för medicin (från 1999 enheten för medicin).

Medicinska institutionen expanderar

Den medicinska institutionen inom medicinska fakulteten kom att innefatta den akademiska verksamheten vid tre kliniker: medicin, lungmedicin och reumatologi. År 1997 tillkom beteendemedicin. När kardiologin samma år avspjälkades från medicinkliniken till det nya Hjärtcentrum, kom kardiologin som akademiskt ämne ändå att kvarstå inom medicinska institutionen.

Inom medicinska institutionen fanns förutom professorn i medicin och länge också en professur i reumatologi. Sedan den första professorn i reumatologi, Anders Bjelle, lämnat Umeå visade sig tjänsten vara mycket svår att återbesätta med en kvalificerad sökande. I stället inrättades från år 1994 en professur i kardiologi med Anders Waldenström, tidigare Göteborg och Uppsala, som förste innehavare.

1990-talets sista år innebar en starkt expansion av den kliniska forskningen vid medicinska institutionen. Antalet disputerade ökade snabbt, inte minst genom att andra än svenska läkare disputerade (utländska läkare, sjuksköterskor, laboratorieassistenter, socionomer m fl). Dessutom disputerade ett antal internmedicinare vid andra sjukhus i Norra sjukvårdsregionen.

Flera nya professurer tillkom. Med visst ekonomiskt stöd från Oscar II:s jubileumsfond blev det 1998 möjligt att inrätta en professur i lungmedicin. Förste innehavare av tjänsten blev Thomas Sandström som gjort sin akademiska och kliniska karriär i Umeå.

Den gastroenterologiska forskningen hade länge varit stark i Umeå. Den 1 december 1998 kunde landets andra professur inrättas i Umeå med Åke Danielsson som förste innehavare av tjänsten.

I december 1994 blev beteendemedicin, under ledning av överläkare Bernt Lindahl, en sektion av den medicinska institutionen vid Umeå universitet. Beteendemedicin har forsknings- och undervisningsmässigt utvecklats till ett kunskapscentrum inom områdena stresshantering och livsstilsintervention. Dessutom bedriver sektionen tillsammans med andra forskargrupper ett flertal forskningsprojekt inom hjärt-kärlområdet.

Genom en ny förordning blev det vid millennieskiftet möjligt att befordra särskilt kvalificerade universitetslektorer till professorer. Inom medicinska enheten tillkom under år 2000 tre nya professorer på detta sätt: Bert-Ove Olofsson (medicin), Tommy Olsson (medicin), och Solbritt Rantapää-Dahlqvist (reumatologi). Under år 2000 tillkom också, efter initiativ från bland annat patientföreningen, en adjungerad professur i hematologi med Anders Wahlin som innehavare.

1990-talets slut var de stora omorganisationernas epok, inte bara på landstingssidan utan också inom universitetet. Universitets- och fakultetsledningar ansåg att det stora antalet institutioner innebar ledningsproblem och man gjorde en omfattande strukturomvandling. I den nya organisationen med storinstitutioner kom den tidigare medicinska institutionen att ingå som en av enheterna i Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin (tillsammans med allmänmedicin, dermatologi, epidemiologi, miljömedicin, näringsforskning och yrkesmedicin).

Prefekter vid medicinska institutionen

1959-1977 Nils Törnblom
1977-1994 Per-Olov Wester
1994-1997 Kjell Asplund
1997-1999 Åke Danielsson
1999-2005 Bengt Järvholm
2005-2006 Tommy Olsson
2007-        Ellinor Ädelroth

År 1999 omorganiserades den medicinska fakulteten. Den tidigare medicinska institutionen blev nu en enhet inom Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin med Kjell Asplund som enhetschef. Prefekt för den nya storinstitutionen blev Bengt Järvholm, professor i yrkesmedicin.

Klinikchefer

År 1924 kom Martin Odin som 34-åring från Lund till Umeå för att tillträda som lasarettsläkare och klinikchef vid den nya medicinavdelningen i Umeå. Under sin Umeåtid disputerade han 1929 vid Lunds universitet på en avhandling om diabetisk ketoacidos. Han var med om att mer än fördubbla klinikens storlek. Under åren 1929-31 genomförde han den första stora vetenskapliga medicinska studien i Umeå, en omfattande befolkningsundersökning där sjukdomsförekomst och kostvanor i övre Norrland kartlades. Han blev sedermera professor i medicin i Göteborg. För sin Norrlandsforskning blev han 1958 en av de första hedersdoktoererna i Umeå (vid odontologiska fakulteten). Klicka här för att se bild på Martin Odin i den akademiska processionen 1958.

Klinikchefer vid medicinska kliniken

1924-1931 Martin Odin
1932-        Sven Ekvall
1959-1977 Nils Törnblom
1977-1994 Per-Olov Wester
1994-1997 Anders Wahlin
1998-2000 Lars Widman
2000-2007 Kerstin Lagervall
2007-        Ragnberth Helleday

Martin Odin efterträddes av Sven Ekvall som kom att vara klinikchef för den medicinska kliniken i mer än två årtionden. Under denna tid flyttade kliniken in i nya lokaler i nuvarande byggnad 2. Han behöll den gamla titeln lasarettsläkare. Under två decennier var han ordförande för skolstyrelsen i Umeå. Hans kulturella intressen var stora och han var med om att 1956 bilda Skytteanska samfundet, en vetenskaplig akademi för övre Norrland. Han skrev en översikt över hjärtinfarktpatienter vårdade vid medicinkliniken åren 1939-50 samt ett mycket omfattande medicinhistoriskt verk om sjukdom och sjukvård i övre Norrland fram till 1880-talets början.

Den förste ordinarie professorn i medicin var Nils Törnblom, som också var klinikchef under sina 18 år i Umeå. Han hade disputerat i Uppsala 1949 på en avhandling om sambandet mellan hypofysen och bisköldkörtlarna. Han hade i många år arbetat som biträdande underläkare vid medicinkliniken i Uppsala under professor Ask-Upmark, innan han som 48-åring kom till Umeå (läs här vad Ask-Upmark sagt om sin kollega Törnblom). Här initierade han forskning kring diabetes men också kring olika Norrlandssjukdomar. Han var bl a med om att identifiera de första fallen av primär amyloidos med polyneuropati ("Skelleftesjukan") och stimulerade forskning kring akut intermittent porfyri ("Arjeplogssjukan", läs mer om detta här) och nephropathia endemica ("sorkfeber").

Per-Olov Wester kom på hösten 1977 från Serafimerlasarettet, där han varit klinisk lärare och biträdande överläkare. Han hade 1965 disputerat på en avhandling om spårelement i hjärtmuskelvävnad. PO Wester ledde en snabb utveckling av regionvården i Umeå med subspecialisering och införandet av nya medicinska metoder som t ex elektrokardiofysiologi och benmärgstransplantation. Hans centrala forskningsområden gällde cerebrovaskulär sjukdom (stroke) samt spårelement (främst magnesium) vid hjärt-kärlsjukdom. Han utvecklade strokevården och strokeforskningen till att bli i hög grad internationellt konkurrenskraftig.

Litteratur

Heimer G: Umeå lasarett. Stencilerad bok, Umeå 1958
Johansson LG: Umeå lasarett. I. En översiktlig redogörelse för sjukvårdsplaneringen i Västerbottens län och lasarettets utveckling 1785-1970. Stencil, Umeå 1972.
Kungl. Medicinska Högskolan i Umeå. årsredogörelse 1958/59, 1959/60. Umeå 1961.
Kungl. Medicinska Högskolan i Umeå. årsredogörelse 1960/61, 1961/62. Stencil, Umeå 1963.
Westin G: Akademin i Storskogen, utgiven av Umeå universitet 1990.
till förstasidan

Text och research: Kjell Asplund


Sidansvarig: Ester Roos-Engstrand
2009-11-20

Utskriftsversion